Jag känner mig så jävla ensam. Jag har fina vänner som jag vet bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är. När jag är tillsammans med dom, det är då jag mår som bäst och det finns inga problem i världen!

Men grejen är att jag inte har någon familj. Splittrad familj, halvsyskon och släkt man inte växt upp med, en sjuk mamma och en pappa som slutade bry sig för några år sen.
Har ingen som kan ge mig grundläggande trygghet eller kärlek. Har ingen jag kan komma hem till en kväll då jag känner mig lite nere, har ingen jag ha mysiga middagr med, finns ingen som frågar hur man mår, hur det går i skolan osv, oro varje år vart man ska fira sin jul då pappa inte vill och oro om någon tänker fira ens födelsedag

Det gör så ont i hela kroppen att veta att jag aldrig kommer uppleva allt detta! Vet inte hur jag ska orka. Ibland kommer allt upp och ibland tänker jag inte alls på det.
Men idag är det en sån dag. Får försöka leva med det, får lära mig att leva med det helt enkelt!

Vill säga en sak. Ni alla där ute ska vara glada över att ha en familj. Glada över att ha en mamma som ringer och tjatar osv. För vad som än händer, om era flick eller pojkvän gör slut, om ni bråkat med era vänner eller en vänskap tagit slut så har ni ändå alltid en familj att vända er till. Ni har en trygghet och gränslös kärlek.. och det slår över allt annat!

Ni anar inte hur lyckligt lottade ni är. Ta vara på det för med en familj som ger trygghet och kärlek kommer man långt med i livet och allt annat blir bättre med en familj.

Sitter och tänker på allt som hänt mig, ibland kommer allt upp, tankarna börjar snurra och kan inte tänka på något annat och blir lite små deppig.

Vilket öde vissa personer får.. gång på gång händer det saker och ting som gör att man ligger på botten igen och får kämpa sig upp, det är som en stege! när man kommit en bra bit upp, faller man igen och så får man försöka ta sig upp igen, men man kommer aldrig längst upp utan faller gång på gång på mållinjen.. Jag måste kämpa för att få må bra och känna mig lycklig.

Jag tycker inte att jag är stark. Gråter en hel del och vet inte hur jag ska hantera alla dessa tankar och känslor jag har inom mig.
Kan inte som vissa människor bara tränga bort det för det ligger alltid där och gnager ändå!

Vet inte om allt detta kämpandet är värt det i slutändan, för om livet alltid kommer vara såhär känns det helt meningslöst.. väntar fortfarande på vändpunkten som alla säger kommer!

Det här är en del av mig själv som jag hatar, men jag kan inte direkt påverka det! När jag växte upp som barn levde jag rätt så insolerad.. inte så att jag levde i en källare i 30 år men det var pappa, jag och min bror.. vi umgicks nästan aldrig med några andra utan höll oss för varandra, tror pappa ville "skydda" oss

Även fast vi åkte på mycket utflyckter och semestrar så höll vi oss för oss själva då också och i våran familj pratar vi inte med varandra, vi har t.ex aldrig spelat sällskapsspel, vi har aldrig pratat om våran dag runt om köksbordet, vi har aldrig pratat om hur vi mår, aldrig visat upp känslor så jag har fått lära mig att prata med människor, vara social och att småprata

Detta är något som har varit jättejobbigt för mig att ha svårt med det sociala, det har blivit bättre med åren och träffar en familjepedagog sen jag var 13 år gammal som hjälpt mig, men en del saker sitter ju kvar och kommer nog alltid att göra det!

Så nu till denna kille jag tycker om, inte bara det att jag är blyg och smälter inombords varje gång jag ser hans fina leende utan då kommer även detta problem upp.. Hatar att det är så, för det förstör så mycket!