Sitter och tänker på allt som hänt mig, ibland kommer allt upp, tankarna börjar snurra och kan inte tänka på något annat och blir lite små deppig.

Vilket öde vissa personer får.. gång på gång händer det saker och ting som gör att man ligger på botten igen och får kämpa sig upp, det är som en stege! när man kommit en bra bit upp, faller man igen och så får man försöka ta sig upp igen, men man kommer aldrig längst upp utan faller gång på gång på mållinjen.. Jag måste kämpa för att få må bra och känna mig lycklig.

Jag tycker inte att jag är stark. Gråter en hel del och vet inte hur jag ska hantera alla dessa tankar och känslor jag har inom mig.
Kan inte som vissa människor bara tränga bort det för det ligger alltid där och gnager ändå!

Vet inte om allt detta kämpandet är värt det i slutändan, för om livet alltid kommer vara såhär känns det helt meningslöst.. väntar fortfarande på vändpunkten som alla säger kommer!