Det här är en del av mig själv som jag hatar, men jag kan inte direkt påverka det! När jag växte upp som barn levde jag rätt så insolerad.. inte så att jag levde i en källare i 30 år men det var pappa, jag och min bror.. vi umgicks nästan aldrig med några andra utan höll oss för varandra, tror pappa ville "skydda" oss

Även fast vi åkte på mycket utflyckter och semestrar så höll vi oss för oss själva då också och i våran familj pratar vi inte med varandra, vi har t.ex aldrig spelat sällskapsspel, vi har aldrig pratat om våran dag runt om köksbordet, vi har aldrig pratat om hur vi mår, aldrig visat upp känslor så jag har fått lära mig att prata med människor, vara social och att småprata

Detta är något som har varit jättejobbigt för mig att ha svårt med det sociala, det har blivit bättre med åren och träffar en familjepedagog sen jag var 13 år gammal som hjälpt mig, men en del saker sitter ju kvar och kommer nog alltid att göra det!

Så nu till denna kille jag tycker om, inte bara det att jag är blyg och smälter inombords varje gång jag ser hans fina leende utan då kommer även detta problem upp.. Hatar att det är så, för det förstör så mycket!