Jag känner mig så jävla ensam. Jag har fina vänner som jag vet bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är. När jag är tillsammans med dom, det är då jag mår som bäst och det finns inga problem i världen!

Men grejen är att jag inte har någon familj. Splittrad familj, halvsyskon och släkt man inte växt upp med, en sjuk mamma och en pappa som slutade bry sig för några år sen.
Har ingen som kan ge mig grundläggande trygghet eller kärlek. Har ingen jag kan komma hem till en kväll då jag känner mig lite nere, har ingen jag ha mysiga middagr med, finns ingen som frågar hur man mår, hur det går i skolan osv, oro varje år vart man ska fira sin jul då pappa inte vill och oro om någon tänker fira ens födelsedag

Det gör så ont i hela kroppen att veta att jag aldrig kommer uppleva allt detta! Vet inte hur jag ska orka. Ibland kommer allt upp och ibland tänker jag inte alls på det.
Men idag är det en sån dag. Får försöka leva med det, får lära mig att leva med det helt enkelt!